Det finns hopp!

Tjenixen igen

Jag har känt det! Det är varmare utomhus, äntligen. I går var jag ute en lång stund (mer än 5 minuter) och det var jättekul att springa runt. Det fanns massor att nosa på utomhus och en massa nya ljud att lyssna på. Matte fick ett fånigt leende på läpparna, så där som bara mattar kan, när hon sa "Sixten, hör du fåglarna?" Jag menar, hur ska jag kunna veta hur fåglar låter när jag inte hört dem förut? Matte tror ibland att jag är en människa och det är förfärligt jobbigt. Hon som brukar säga till Husse, "Men Lasse, du måste använda samma kommando, han är ingen människa utan en hund." Ja, ja, min matte är långt ifrån fullkomlig har jag upptäckt nu. Hon har en stor brist kan jag berätta så här mellan fyra ögon. Hon saknar ögonmått när hon stickar, tyvärr. Jag skrev ju i förra inlägget att hon börjat sticka på en tröja åt mig. Den blev klar och hon försökte klämma ner mig i den. Hon lyckades till slut, men jag vill helst inte prata mer om det eftersom det var så otroligt pinsamt och förnedrande. Hon måste trott att jag var i storlek med ett marsvin eller så. Hur som helst, nu har lillmattes ena gosedjurskatt fått en ny grön vintertröja..... Hon har visserligen stickat en ny prototyp som ser lite större ut, men hon har inte vågat sy ihop den och prova den på mig. Har jag en väldigt tur kommer våren innan hon sytt ihop eländet. Matte har fotat mig också, men inte laddat ner bilderna till datorn än. Ibland är hon faktiskt väldigt lat min matte!
Ha det fint!